Oh no I didn't!!!

Pa flyget mellan JFK och Charles De Gaulle hamnade jag mellan en mor och hennes dotter. Jag forstod att de var franska da jag horde de prata sa vackert med varandra...
Mamman gar efter ett tag pa toaletten, da borjar dottern pa flytande amerikansk-engelska prata med mig. Och vilket underbarn, sa superintelligent for hennes 5 ar som hon pastod sig vara.
Hon forklarade att hon och hennes mor bodde mesta tiden i Paris men hennes pappa var amerikan och hade sin "business" i NewYork, varfor de akte dit med jamna mellanrum. Jag sade att jag var fran Sverige varvid hon direkt utbrister: "Oh, that's also in Europe isn't it? Up north?" (mamma, inte visste val jag ens vad europa var nar jag var 5???)

Hursom, tiden gar, jag ater och dricker och efter den sk middagen, helt ifran ingenstans, rapar jag?!
Ni som kanner mig vet att jag aaaaaldrig rapar!!! Givetvis maste luften ut nagon gang men jag ar totalt ljudlos. Alltid.

Jag skams nagot oerhort givetvis, ber dem sa otroligt mycket om ursakt. Flickan tittar pa mig en stund med stora forvanade ogon, sedan brister hon ut i gapskratt!
Mamman forsoker forgaves hyssja sin dotter men hon ar ostoppbar. Jag skams om mojligt annu mer och forsoker gomma mig bort och sjunka in i min film, efter ett tag tystnar hon. Finally!

Det gar en timma och vi narmar oss Paris. Planet gar ner for landning... Da, aterigen helt plotsligt, kommer annu ett rap. Dock inte fran mig denna gang.
Flickan tittar upp pa mig och ler sa stolt over det ljud hon lyckats astadkomma. Jag ar helt forstord, tittar sa ursaktande jag kan pa mamman som antagligen inte riktigt vet vad hon skall gora.
Jag ser framfor mig hur den blivande karriarskvinnan dar och da bestammer sig for att valja en annan vag. Borta ar studierna vid Harvard, fram med trasiga strumpbyxor och brass under bron vid Seine.